Där i trängseln med en massa köer och stress blir jag både hungrig och trött.
Jag söker mig till kafet som ligger i slutet av gatan
för att få vila en stund från julens hektiska tid. Med min kopp kaffe och en smörgås i min hand försöker jag att finna en ledig stol att sitta ner på inne på fiket. Nere i hörnet sitter en ensam kvinna
vid ett bord, jag går fram och frågar om jag får slå mig ner bredvid henne. Hon tittar sakta upp med tårfyllda ögon och säger tyst;
- Javisst, det går bra.
Jag sätter mig ner med min ostsmörgås och mitt kaffe och slår mig till ro. En stund av "andrum" infinner sig i mitt inre. Efter en ganska lång stund så formar mina läppar orden;
- En börda kan lätta om man delar den med någon.
En stunds tystnad verkar längre än den egentligen var.............Men så småningom tittar
kvinnan upp med en ganska tom blick där tårarna har lämnat ögonvrån. Hon börjar sakta berätta om den tomma stolen i sitt hem. Om den lilla stugan där hon och hennes mor har levat tillsammans hela hennes liv. Men som
hon nu bor ensam i, efter att modern har somnat in för gott. Om tomheten, saknaden och sorgen..............
Jag tittar upp och ser att ett par timmar har redan förflutit, men det spelar ingen
roll! Den nya skjortan och gardinerna till rummet känns inte längre viktigt för mig.
När kvinnan har gått och lämnat mig ensam vid bordet, ligger den vita servetten kvar
med hennes adress på.
Väl hemma går jag in till mitt linneskåp och tar fram en vacker duk som min mor har broderat. Jag stryker handen över den och trycker den emot mitt bröst.
En vecka senare stannar jag vid skogsbrynet utanför den lilla stugan, med den tomma stolen i. Med trevande steg och mitt enkla inslagna paket knackar jag på den gamla fina dörren. När den öppnas
så ser jag ett ansikte med ett par trötta ögon, men som ganska snart spricker upp i ett leende, och en strimma sol faller över oss. Jag överlämnar paketet till henne, med min mors broderade duk.
"Duken blev vårt signum"
Det behövs ingen storstädning och dyra fint inslagna presenter, vi har något Annat att ge varandra. Värdefulla
stunder, där ögonkontakt, leende och livsöden från olika generationer utbyts i förtroende. I all sin "äkthet", bortom mobiler och datorer. Men på bordet ligger alltid min mors broderade duk när vi träffas, ett
par tända ljus, varsin kopp kaffe och en smörgås finns där också.
Jag fick previlegiet att fylla den tomma stolen i den lilla stugan intill skogens rand. Våra avsked lämnar
alltid löften om nya möten med samtal av tillit och trevlig samvaro. Även stunder av tystnad känns bekväma i en nära väns sällskap......................