Kvällen innan midsommarafton var väldigt vacker här hemma. Det var en sån varm och fin kväll och alla midsommarblommor som blommade därute i vår vackra natur. Jag kände att jag ville ta min moped och köra
en runda, och jag hade en skogsväg i tankarna som jag aldrig hade kört innan, så den blev målet.
Jag gav mig iväg och körde in på skogsvägen och efter ett tag såg jag att det "öppnade upp sig i skogen"
och där framme låg en sjö, vackert. När jag kom fram till sjön låg det en liten fin stuga vid vattnet också, med en liten tomt och en brygga. Så fint det låg här vid strandkanten. Jag såg att
ingen var i stugan och jag tog mig "friheten" att gå in på tomten och ner till bryggan. Vattnet låg stilla och vackert och det var tyst och fridfullt på något sätt, jag hörde bara göken som gol i bakgrunden.
Jag satt där ett bra tag på bryggan och bara tittade ut över vattnet och lyssnade på göken och bara njöt...................Men sen bestämde jag mig för att promenera tillbaka på vägen för jag hade sett
en annan avtagsväg en bit innan. Då tyckte jag att jag hörde något och vände mig om och får syn på en kille som kom med en ryggsäck på ryggen och gick ner till en båt vid vattnet och hoppade i den. Hej,
sa han glatt när han fick syn på mig. Men vi vände oss om båda två och tittade på varandra lite undrande, ett par gånger, jag tror att båda blev lite förvånade att vi träffade på någon
där nere. Han rodde iväg och jag promenerade grusvägen tillbaka. Och Där inne fick jag syn på något som jag INTE trodde skulle finnas Ännu ute i vår natur - kantareller! Det har jag nog aldrig plockat så
tidigt innan på sommaren nån gång. De kunde jag naturligvis inte motstå, utan tog fram en påse och la dem i, och det blev en hel del. Jag älskar kantareller och kräftor, det är något jag kan äta
trots all min matallergi och är så himla glad för det. När jag hade plockat dem tog jag och gick ner den avtagsvägen jag hade sett och kom ner till ännu en stuga. Där var det som en liten "vik" först och nere i vattnet
blommade fina näckrosor, jag stod länge och tittade på dem. På andra sidan huset var det en liten bro ut till en brygga, jag gick ut där och satte mig på denna brygga och "lyssnade" på vattnets brus. För här
var det mer strömt och vattnet "pårlade" härligt.
När jag hade promenerat tillbaka och stod vid min moped för att gör mig iordning och köra hemåt igen, hände det som var mycket vackert och annorlunda..................Jag
fick höra någon slags music, någon som spelade något neÅre vid vattnet! Jag bara släppte allt och gick ner mot bryggan igen vid stugan och tittade ut över vattnet. Det måste ha varit någon som spelade
flöjt och det ekade ut över vattnet - det var så sagolikt vackert, nästan förtrollande. Jag stod längst ut på bryggan och lyssnade på denna flöjtmusik som "dansade" ut över vattnet och det varade länge.
Vilket vackert ljud det blev när music fick ljuda ut över vattnet. Men sen slutade det, och jag stod länge och väntade på att det skulle börja igen, men det gjorde det inte. Jag ville skrika ut över vattnet -"Spela mera,
det var så vackert", men jag gjorde inte det. Jag kunde inte se någon där ute, men jag såg båten som killen hade satt sig i och rott iväg i, den stod vid strandkanten på andra sidan sjön. Antagligen var det han
som satt där borta och spelade flöjt. Kanske satt han vid strandkanten, eller på en sten - precis som "Näcken". Det kändes precis som jag hade fått lyssna till näckens vackra music, och nu i dessa midsommartider också.
Jag satte mig på mopeden och körde hem med en mycket speciell och vacker upplevelse denna sommarkväll
När jag satt på mopeden hem kom jag att tänka på en liknade upplevelse för ganska många år sedan
när jag var bjuden på ett bröllop. När skymmningen började falla ute gick brudparet och gästerna ner till strandkanten och där stod en en båt med facklor på. Facklorna tändes och Ingemar Nordström klev
i båten, han var även gäst på bröllopet. Han rodde ut en bit med båten och satte sig att spela saxofon där ute på vattnet. En sån fantastisk upplevelse också, när musiken "klingade" ut över
vattnet en vacker sommarkväll och facklorna brann och elden speglade sig i vattnet....................jag är ganska säker på att inget öga var utan tårar, det var så mäktigt och vackert att det var omöjligt att
hålla tillbaka tårarna. Ett minne man aldrig glömmer!