Mina tankar, funderingar och vardag..........

Gråmanstorps kommun var tidigt ute med hundskatt, faktiskt en av de första kommunerna i landet. Det var redan året 1861, för att bland annat få tillskott till brandförsvaret.

Det finns många oseriösa hundägare, och trots skärpning av lagen om hundhållning, lokala motioner och hårdare krav, så minskar inte problemet. Tanken på hundskatt har åter förts fram.

Den som först såg denna möjlighet till ekonomisk förstärkning till kommunerna var Anders Säv från Roma På Gotland. Han satt i riksdagen för prästerståndet i ett 30-tal år , i mitten av 1800-talet. En rad av motioner kom från honom, och en av dem var att införa hundskatt. Men det tog ungefär 80 år innan det blev en lag på det. Dock var det kommuner som införde hundskatt frivilligt. Första gången hundskatt näms var året 1856. Redan 1861 hade Gråmanstorps kommun (sedermera namnändrat till Klippan) infört hundskatt.

Den som kom med idén var Fritz Ask, tongivande man i kommunen. Han Motiverade detta med : "Hur ska vi klara av att få ett årligt tillskott av pengar till brandförsvaret, utan att vara hänvisad till gåvor och den osäkerhet detta innebär, men utan att utöka vanliga beskattningen?"

Visst "knotades" det en del, men förslaget ansågs bra. De flesta hade hund i kommunen. För hemmansägare utgick en skatt på tre kronor per år, och hälften för övriiga.Skatten utgick med samma belopp oavsett hur många hundar ägaren hade.

Många kommuner var direkt emot hundskatt, en av dem var Färingtofta. Den 17 maj 1923 infördes lagen om hundskatt i landet. Då fick även Färingtofta böja sig för detta, men 1996 ströks hundskatten i landet.

Denne man föddes 1818 och dog 1907. I bygden var han bara känd under namnet "Nisse Pell". Dryga sommarhalvåret under sina senare 40 år bodde han i en koja byggd av sten. Den ser ni på bilden ovanför. Den ligger vid stranden av sjön Stora Sinnern, inte långt från Högsby kyrkby i Kalmar län. Nisse hade säkert rustat upp sin koja en del men hade inte själv byggt den. Det hade folk gjort som för några hundra år sedan tog sjömalm ur Sinnern. Det finns ännu lämningar efter enkla masugnar intill. Som vi ser är dörröppningen smal. Det var nog bara lille Nisse som bekvämt kunde ta sig in. Inne i kojan finns bara två bänkar. Därtill längst in en stor flat  stenhäll. Den låg mot en klippa som var husets tredje vägg. På hällen kunde Nisse elda. Intill klippan finns en smal rökgång men ganska rökigt blev det ändå. Taket på bilden består av "bakar" från närmsta såg. Sådana fick han vad han behövde. När undre lagren började ruttna la han bara nya bakar ovanpå. Lite takdropp störde inte.

Nisse Pell var storfiskare. Vi anar det av mjärden och ryssjan på bilden. Han visste alltid exakt var fisken fanns i sjön vid olika väder. En kväll hade några bondpojkar tagit upp en storgädda. Den visades upp för Nisse, mest för att retas. Nisse blev givetvis förargad (vilket var ovanligt). "Den visste jag var ho sto", var hans tvärsäkra besked. "ho hade jag spart till frun på Berga!" Detta säkra uttalande spreds över socknen.

Innanför dörröppningen stod en mynningsladdare. Nisse var en slug jägare. Liksom med fisken visste han var viltet stod. Han hade gott om tid.  Fisket var fritt men inte jakten. Men ingen av bönderna bråkade om det. Nisse fick hållas, han låg ju ingen till last. När fisket gått bra gjorde han en sväng neråt byn med full korg. På varje gård som Nisse gynnade med sin fiskförsäljning blev det samma ritual: Snabb affär men bara med bonden, så två supar i glasen och sen fort i strupen - allt innan moran han dyka upp. "Nisse skulle inget ha" var uppfattningen  bland nykterhetens främjare. Men kanske var det en och annan sup som klarade hans hälsa i nära 90 år, trots det mindre hälsosamma boendet.  Det skall dock erkännas att Nisse på vintern ett tag kunde byta bostad. han flyttade då till en liten fallfärdig stuga på torpet Smedbo. Ett inbringande vinterfiske behövde Nisse för den skull inte försum

Stenkojan ligger fortfarande kvar vid sjö-stranden. Det är på Ekeby Storgårds mark. Nuvarande ägare Hemming Larsson har pietetsfullt restaurerat den. Hemmings far och farfar var också kända profiler i bygden. Farfar häradsdomaren insåg att Nisse Pell  var en unik uppenbarelse som borde förevigas. men Nisse pell ville aldrig låta sig fotograferas. många hade försökt. Men aldrig i livet, sa Nisse Pell! Då tillgrep häradsdomaren en vit lögn. "Kungliga Fiskeristyrelsen hade hört talas om Nisses stora yrkesskicklighet och ville nu ovilkorligen ha en bild". Det förändrade saken.  Nisse hade respekt för det Kungliga. Fru therese Wahlgren som innehade en lådkamera hämtades omgående från Oskarshamn. Så blev vår bild högtidligen tagen. det var tidig vår och året var 1903.

Nisse Pell var född 1818, samma år som Karl Johan blev kung i Sverige. Man fann Nisse död i sin stenkoja en kall höstdag 1907.

                        (Från boken "Folket före oss")