Min favoritplats

Denna plats är en mycket speciell för mig på många sätt. En av de svåraste dagarna i mitt liv så åkte jag ensam hit ut, men upplevde ändå något vacker här ute vid vattnet.

Det var en regnig eftermiddag i slutet av juli månad, jag hade på förmiddagen begravt min mamma i Kråksmåla kyrka. Efter minnesstunden och när allt var klart, så körde jag hit ut ensam till badet. Jag kände en stark dragning hit, och det blev den första stunden på dagen som jag var helt själv. På något sätt var det skönt också, och jag kände att det var på denna plats som jag ville vara i min ensamhet. Jag svängde in på parkeringen, och det var helt folktomt, vilket jag önskade allra mest också i den stunden. Jag klev ur bilen och fällde upp mitt paraply, för det regnade ganska kraftigt.

Jag tycker att det är en väldigt fin badplats med flera hällar runt omkring. Min mamma och jag hade varit mycket här ute tillsammans när jag var liten och badat och haft trevligt. Jag gick ut på en av hällarna och ställde mig och tittade ut över vattnet, Det kändes "mäktigt" på något sätt att stå där denna begravningsdagen, helt ensam mitt ute i ösregnet. Det rann några stilla tårar på mina kinder, som blandades med regnet.

Jag gick ut längst ut på bryggan och ställde mig, så jag var helt omgiven med vatten omkring mig. När jag stod där så upptäckte jag något som jag aldrig hade upplevt innan, trots att man nog har varit med om det väldigt många gånger. När man tittade på vattenytan när regndropparna slog ner, då bildade de ett mönster som spred sig utåt mer och mer. Alla dessa mönster, likt stjärnor som spred sig och gick in i varandra, blev ett riktigt konstverk tillsammans. Jag såg något så vackert som jag aldrig hade uppfattat innan. Sedan lyssnade jag på när regndropparna slog ner på paraplyet, och beroende på Var de slog ner så bildades det olika "trumslag", upplevde jag det som. De olika tonerna tillsammans upplevde jag som något väldigt fint. Jag bara stod där mitt i regnet och var förstummad av musiken och konstverken.

Jag tittade bort mot horisonten och såg en ljusstrimma på himlen, mitt i den gråa och regntunga skyn. Ljusstrimman speglade sig ner i vattnet, och det kändes som att det bildades en väg för mig på denna ljusstrimma upp till himlen. Där upplevde jag ett "starkt möte", som att vi möttes där, min mamma och jag på halva vägen och tog vårt "Sista farväl", i all sin avskildhet. Jag kände hennes närvaro väldigt stark, och jag upplevde en frid och trygghet inom mig. Som att hon hade det bra nu, kampen var över och det hade "stillat sig".  Det var ett vackert farväl, ett möte så fullkomligt och äkta, med himlavalvet som tak..............

Det var stunden på dagen som jag upplevde som allra mest fridfull, vårt möte vid vattnet, det finaste mötet jag någonsin har upplevt i mitt liv! 

Denna platsen betyder väldigt mycket för mig, och jag älskar att åka hit, speciellt sommarkvällar. Det är mycket "barndomsminnen" som väcks här för att min mamma och jag åkte väldigt mycket hit och badade när jag var liten.  Det är en plats som jag tycker så mycket om att fotografera på, jag får aldrig nog av det, både sommar och vinter.

När jag bodde i stan och allt kändes jobbigt ibland, så tänkte jag; bara jag får komma hem och kan åka ut till badet och sätta mig på hällen vid strandkanten och titta ut över vattnet så kommer Allt att bli bra igen - då ordnar sig allt! Det är så väldigt rofyllt att få sitta där...................................

Jag är glad över att jag kunde ta hit mina amerikanska släktingar också, när de var här i Sverige och visa dom denna platsen.